Train of thoughts

---

---

     Jag vill dela med mig en liten snutt av en händelse som jag var med igår efter jobbet som berörde mig. Jag hade stått i det kalla svenska vädret och väntat på min buss där jag förväntade mig skulle komma. Det var där buss nummer 8 senast gick, under hållplatsen som står "tillfällig hållplats". Det var några meter bort från den originala hållplatsen. Jag stod där med en tant som frågade mig om buss 8 skulle gå där och jag svarade artigt "ja" med ett leende. Efter att vi hade stått där över 10 minuter så föreslog jag att vi går bort till originala hållplatsen eftersom jag misstänkte att att den s.k. tillfälliga hållplatsen hade upphävt.

 

     Det visade sig att jag hade rätt. Vi växlade några ord på vägen dit och hon sa tänk på de äldre som inte hade kunnat veta vart bussarna går från ena dagen till den andra. Hon skämtade att vi kunde ha stått där hela dagen och jag replikerade med "ja vid någon punkt så måste vi ha klurat att bussen inte längre gå där". Vi pratade lite om allt som byggs och urbanisering. Jag satte mig vid henne på bussen trots att jag inte visste hur hon skulle reagera, men jag tyckte det var så intressant att prata med trevliga främmande människor och för första gången ville jag lära mig att vara en god lyssnare, att lära mig av andra människor. Vi började prata om jobb och jag frågade vad hon gjorde där ute vid Hyllie. Då svarade hon att hon har en "jobbkompis" som hon har känt i 20 år och de täffas 1 gång om året för att äta tillsammans. Jag blev så fascinerad av storyn och delade med mig av min åsikt angående betydelsen av vänskap idag. Jag själv har vänner som jag känt i snart 10 år och det är ett mirakel. Hon berättade slutligen att hon hade jobbat med utvecklingsstörda och det tyckte hon det var det bästa hon hade gjort. 

 

::

     ..och så kom jag att tänka på mina föräldrar. Min pappa tvingas till pension trots att han så gärna vill arbeta vidare och han har förutsättningarna med fysiken och tiden för det. Han har ett behov för det dessutom. Hur mycket vi argumenterar eller har olika åsikter så är jag stolt över deras vilja och jag skäms över mig själv när jag klagar. Inget är gratis och allt är inte lätt. Sånt är livet och sluta klaga.

 

      Min mamma jobbar nu som städerska på ett hotell. Hon hade fixat jobbet inte långt efter hon hade tvingat sluta på ett annat jobb som hon hade spenderat över 10 år på. Hon är snart 60 år och hon cyklar dagligen till sitt jobb, för att inte nämna så cyklar hon även runt för att handla mat till oss. Med hennes fysik så klarar hon mycket, men med hennes hjärta tror hon att hon klarar mer. Häromdagen fick jag reda på att hon hade svimmat hemma i köket på grund av all stress hon fått utstå för. Tänk så många ord jag kunde sparat när jag argumenterade mot henne och allt jag kunde ha gjort som hade kunnat förvärra situationen. Det var en väckarklocka som jag bär med mig varje dag. Jag försöker spendera tid med henne så mycket jag kan. Även om jag inte alltid är intresserade av saker hon har att berätta. Men jag behöver sitta och lyssna på min egen mor och ge henne respons. Jag såg hur lycklig hon blev under våra konversationer och jag kände hur tårögd jag blev. Inte endast att det fick henne att le, men fick mig att undra varför jag inte gjorde detta oftare. Eller tidigare.

 

      Hon är ensam och hon är rastlös ibland. Jag ser hur hon håller sig sysselsatt varje gång hon är ledig från jobbet. Ibland tittar hon på hus som hon vill köpa, ibland kollar hon nya jobb och senast tittade hon på ett nytt recept som hon kunde testa att laga och mata oss hemma. Vi tänker inte ens på det när vi stoppar in maten i munnen. 

 

Sedan en sista sak: