Train of thoughts

2016 har varit ett fantastiskt år för mig personligen. Så många saker har jag blivit välsignad med. Nytt jobb, ny lägenhet, en underbar fru, en systerdotter, en ny bil är en del av den långa listan som fortsätter - all lov, pris och tacksamhet tillkommer Gud Alhamdulillah. 

 

....Och sen har man då landat på fötterna igen, allvaret ha börjat komma ikapp och man vaknat ur drömmen. Såg hur människorna hade det idag på Aleppo. Jag fick ont i hjärtat, klump i magen och jag hade väldigt svår att hålla tillbaka tårarna. Det har hänt så mycket år 2016. 

 

Det har varit mitt år hittills, men väldigt långt ifrån allas. Så många liv som har tagits på våra gator som är en stenkast ifrån en själv, en ny president som förtrycker och hatar människor, krig och eländen. Hur kan jag inte skämmas när jag stoppar maten i munnen? Man börjar ifråga sätta sig själv hur tacksam man har varit, hur mycket man uppskattat saker och ting. Har man visat sin tacksamhet på något sätt? Att bara känna tacksamhet är inte tillräckligt, precis som att det inte är tillräckligt att bara "tycka synd" om de oskyldiga som dör i Aleppo...och andra ställen som Turkiet, Burma etc. De här har förlorat allt det jag fått. Ett jobb, en bil, ett hem, en familjemedlem och deras framtid. 

 

Vi lever i en väldigt individuell, materialistisk värld att det har blivit normalt att människor dör. Folk skjuter och knivhugger varandra utan att ha det minsta samvete kvar, eller har de?

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg. Det är bara hur jag känner just nu. Trött..och nästan uppgiven. Men bara "nästan".

Suck...

 

På återseende