Train of thoughts

     

 

      Äntligen har jag fått lite andrum som jag hade tjatat om. It's been too long. Well, jag kan börja med att konstatera att Makedonien var väldigt vackert och jag bringar med mig fantastiskt fina minnen därifrån. Landskapet, människorna finns i min gryta av minnen. Jag sade inte bara "adjö" till detta fina land men även till Ramadan, det ännu vackrare fenomenet. Vaknade upp ur drömmen och tillbaka till verkligheten och rutiner. I skrivande stund har jag extrema träningsvärk i armarna. 

 

     Anledningen var ju trots allt att skåda och gratulera en av mina närmsta och äldsta vänner som hittat sin lycka och bekräftat det framför sina älskade vittnen. Jag minns hur vi två har varit med och sett hur vi tagit våra kliv i livet, från balen i 9:e klass till studenten, när vi tog körkortet, och alla födelsedagarna. Nu är det något alldeles speciellt, ett helt nytt stadie och kapitel i livet. 

 

    Jag är glad att jag har en del goda vänner och jag är inför Gud evig tacksam. En del av vännerna som följde med tog väl hand om mig under mina fastande dagar, och även mina kära vänner från Malmö som är där på semester. Jag har lärt mig en del under den resan. Lärdomar som fått mig att vakna upp och uppskatta det jag har och samtidigt får mig att vill vara mer givmild. Barn som hade ingenting och bar på kläder som de förmodligen haft hela veckan, eller månaden. Folk som hade kanske mindre än vad jag har men hade ett hjärta av guld som bara gav och gav och ändå vill ge mer. Det får mig och många andra av den svenska befolkning att titta bort av skammen. Ju mindre du har desto mer delar du med dig till andra.

 

    Jag tackar Gud för den lärdomen och att jag kom hem med hälsan i behåll. Jag har allt jag behöver. Jag vill inte klaga mer. Alhamdulillah...