Train of thoughts

 

      As I gaze through the window, I can clearly see how whiteness of the snow covers the city. Amusing, cause snowflakes are nothing but white. I hear the footsteps making crunching noises when the feet join the surface... Okej det räcker nu. 

 

 

     I skrivande stund så är Malmö täckt av snö. Det väcker alltid en liten lycka och en viss häpnad inombords av att se den fina vita färgen målar över ytorna. Man får en liten romantisk och mysig känsla.

 

      Jag har haft det mysigt med mina nära och kära. Familjen som är för första gången fulltalig (nästan, fattas en bror som bor i USA) tillbringas med att äta god mat och kolla på filmer tillsammans. Det har även blivit lite besök på köpcentret Emporia (som om jag inte är där tillräckligt). Det är verkligen ett privilegium och välsignelse att få se alla man älskar samlas. Något man bör vara tacksam och ta vara på. Många växer upp utan föräldrar, utan familj. De skulle nog gjort allt för att vara i vår sits.  Vänner samlades för första gången så många i antal för att spela lite spel och umgås. Snart beger dem sig hem igen till sina vardagliga liv. 

 

     Jag gjorde ett minnesvärt besök på min gamla skola. Nej inte högskolan, och nej inte gymnasiet, utan grundskolan. Nya Stenkulaskolan. En av Zlatans många skolor. Precis som jag minns det. Alla korridorer och hallar fyllt med bekanta ansikten, trots att det har blivit färre. Mycket färre. Klassrummen känns så mycket mindre nu när man tittar på det. Man har blivit både äldre och större. Man kan inte undgå att få en nostalgi-känsla och jag kunde nästan känna doften av åren 2002-2006.

 

     Min gamla klassföreståndare gillar att prata varmt om mig och tycker att jag borde komma tillbaka dit för att inspirera eleverna. Smickrande och värmande men vet inte hur mycket till inspiratör jag är egentligen. Men som sagt smickrande och jag tvekar inte på att komma tillbaka och prata lite. Man har ändå en del livserfarenheter...