Train of thoughts

  

     Oftast har jag varit överexalterad och ivrig över min lista på månadens inköp. Det känns nästan att man måste improvisera fram ett par saker att köpa när löningen är kommen, endast för att tillfredställa en själv. "Bara för att man kan". 

 

     Det känns fortfarande som igår när jag fortfarande extraknäckte på Aqvakul som badvärd som gav mig ändå tillräckligt med pengar på den tiden. Lägg där till att jag bodde hemma och tjänade på CSN-pengar samt att båda av mina föräldrar arbetade på heltid. Arbeten som de har tillägnat minst 10 år av deras liv. All mat, dryck och kläder som jag och mina 4 syskon kunnat överleva under hela vår uppväxt här i Sverige och i Thailand kom från ett hårt arbete under lång lång tid. Inget kunde ta det ifrån dem trodde jag. 

 

    Det känns som igår när min mamma plötsligt knackade på dörren till sovrummet. Jag tror att jag till och med inledde vår konversation med en obehaglig ton eftersom hon störde mig när jag var "in the middle of something".  Sedan sade hon "Jag har förlorat mitt jobb". Ett jobb som hon haft i över 10 år! Jag satt förstummad och helt lamslagen i ett par minuter. Det som jag fann så fascinerande var att hon visade inga tecken på sorg, besvikelse, hopplöshet. Inget alls. Hon log. 

 

Jag däremot kunde inte förhindra tårarna från att rinna. Jag vaknade till...

 

 

    Sen insåg jag att de pengarna jag tjänade inte räckte längre. Jag var i slutet av min utbildning som innebar att CSN-bidraget upphörs och Aqvakul jobbet var inget att hänga på julgranen (trots att jag inte firar jul hehe). Jag insåg att jag har tagit saker och ting för givet.

  

    Jag förstod att en förändring måste ske. Rumi hade sagt "Igår var jag klok och ville förändra världen, men idag är jag vis så jag förändrar mig själv". Det var jobbigt men jag var övertänd på att hitta ett jobb fort. Jag anmälde mig till arbetsförmedlingen, sökte massa olika sorters jobb och registerade på tiotals hemsidor.

 

     "Det här kommer inte att bli enkelt" tänkte jag. Det var dock enkelt för Gud. Så enkelt av Honom att öppna den dörren av barmhärtighet och givmildhet gentemot mig, gentemot min familj och kanske satte prägel på min framtida karriär. Den perioden av jobbsökande pågick inte mer än 1 månad skulle jag tro. Det kändes som en natt. En natt av mardröm. Ett ögonblick senare vaknade jag upp från den hemska drömmen och där satt jag på intervju till butiksbiträde. Dagen efter fick jag samtal att jag hade fått anställningen. Mycket enkelt. Allt kan ske med Guds vilja, tänker jag. 

 

     Jag minns hur lycklig jag var. Det hade blivit en dröm för mig att få jobba i butik. Fånig säger ni kanske? Nej en dröm blir till en dröm när man själv antar att det är utom räckhåll, när chansen och sannorlikheten är liten.

 

 

 

      

     Igår lämnade jag in tjänsteledighetsansökan med en liten lapp som stod "sorry boss". Min chef hade frågat mig om jag hade kommit i skolan nu och jag replikerade på stående fot med ett "ja". Det var mer som ett mummel. Jag tror att det knappt kom något ljud från min mun. Jag sneglade ner för att ta ett djupt andetag för att sen försöka bemöta hans blick och respons. Han såg både ledsen och besviken ut på ett sätt jag inte kan förklara. Hans min....det kändes lite i hjärtat. Jag hoppas att jag tolkade rätt eftersom jag många gånger inte trott att jag uppskattas på jobbet. 

 

     Min mamma då? Ja hon som är snart 60 år gammal, slutade hon aldrig att leta efter nytt jobb efter den dagen hon gjorde tillkännagivandet för mig. Jag minns inte hur många personliga brev och rapport till arbetsförmedlingen vi fick skriva tillsammans. Det där är vilja och uppskattning. Idag har min mamma fått en ny heltidsanställning, all lov, pris och tacksamhet tillkommer Gud. Och hon är snart 60 år. What is your excuse? And what is mine?

   

 

     Fastemånaden Ramadan börjar på lördag inshAllah. Det innebär att jag kommer att ha mer pengar att spara, vilket känns behövligt. Jag ska försöka spara mer, och spendera på andra mer än mig själv. Att verkligen uppskatta varenda slant jag fått. För att det räcker inte man säger att det är tanken som räknas när handlandet aldrig kommer i enlighet med den. Action speaks truely louder than word, doesn't it?