25 år
----------------------------------------------------*;*---------------------------------------------------
Tittade alldeles nyss på ett rörande klipp med en cancersjuk pojke som fick sin dröm i uppfyllelse. Att få spela med sitt favoritlag Villareal på El Madrigal. Fin gest av Villareal och Celtic som arrangerade en välgörnenhetsmatch för honom. Jag ska inte ljuga att jag fällde tårar under klippets gång och efter. Jag tänkte hur mycket jag klagade på mina knäskador som spökat mig i snart 10 år, att allt verkar jobbigt eftersom att det har hämmat mig från att göra så mycket. Men frågan är nu om jag verkligen har gjort mitt bästa och verkligen puttat iväg barriärerna.
Men tack Gud ändå för att jag kan göra så mycket och till och med mer än andra som har helt friska ben. Jag vill inte framstå som ett offer, för i jämförelsen med 12 åriga cancersjuka Gohan så är detta lika lite som en sandkorn, men vägen har inte varit enkel och faktumet är att det är extremt jobbigt att utöva vissa sporter med denna typ av skador. Thaiboxning är nästintill omöjligt. Men thaiboxning är inte heller hela världen...
Det är ingen trygghet att åka på en sådan skada som aldrig tycks bli hel. Jag kan inte lita på min egen kapacitet och vågar aldrig lita på att det högra knät ska kunna hålla min kroppsvikt utan att det viker sig. Trygghet är också något jag eftersträvar. Jag kom att tänka på hur mycket trygghet betyder för oss, för mig. Alla nätter med samma filmer och serier som The Big bang theory, Harry Potter och alla deckarfilmer jag sett minst 5 gånger ger en sådan tillfredställelse. Jag finner trygghet i de känslorna som ger mig. Jag vet med mig att jag blir glad av att se de filmerna. Jag vågar helt enkelt inte titta på nya saker.
Jaha, 25 år. Halvvägs till 50 säger man. Eller 5 år till 30års gränsen. Jag har nog inte sett så ljust på saken trots allt. Jag känner mig dock väldigt välsignad över ett bra liv och har i princip allt jag kan ha önskat mig i livet. Familj, ekonomin och vänner som alltid står vid min sida vilket val jag än gjort. Stått där när jag begått hemska misstag och även när jag lyckas. Tack till er som varit med och gratulerat mig, givit gåvor och roliga lekar som "Ansaris personliga trivia" och "Hitta Ansari" ♥
"Ansaris personliga trivia"
"Hitta Ansari"
Grattis ännu en gång broder! :-) Det är verkligen en ära att få ha lärt känna dig, och jag hoppas att jag kommer få gratta dig varje år livet ut In shaa Allah!
Det du skriver om ger mig alltid olika tankeställare som gör mig till en klokare människa alhamdullilah. Jag har också ett fysiskt handikapp och pga det fick jag ge upp mina drömmar om att bli den nya Steven Gerrard, men efter några års deppande insåg jag att det finns en dold rahma (barmhärtighet) i lidandet.
T.ex. så orkar jag inte bli arg och bråka, för min sjukdom gör mig trött och mindre impulsiv alhamdullilah. En annan sak är att jag inte tar utförandet av bönen för givet, för det kan i värsta fall komma en dag för mig då jag inte kommer kunna utföra den på det vanliga sättet längre In shaa Allah. Jag har även utvecklat en större förståelse för sjuka och äldre m.m alhamdullilah.
Gällande trygghetsfrågan så har jag studerat i psykologi att de flesta människor väljer gärna trygghet före det nya oupptäckta. Det är bl.a. det som är orsaken till varför OLW och Estrella alltid måste göra chipssmaker med sourcream i :-P
Hoppas vi syns senare idag i Islamakademin In shaa Allah! Allah yehmik broder!