Train of thoughts

 

 

     Jag minns en dag i skolan på gymnasiet. Jag tror att det är bland de första dagarna i min gymansiala utbildning någonsin. Vi fick en fråga om vad vi ville bli, vad vi ville jobba med. Man hörde blandade svar, många klassiska sådana, som läkare, advokat, tandläkare. Väldigt få svarade nog "lärare", trots att majoriteten jag stötter på idag studerar till lärare. Det var så lite vi visste inom yrkesvärlden, att det finns så oändligt många saker man kan syssla med.

 

     Jag gav ett bestämt svar "journalist, helst sportjournalist". Jag tog några andetag och sa "Journalist eller ingenjör..kanske". Jag förstod knappt definitionen av "ingenjör" ens på den tiden. Sedan log min lärare och sade "Jag tror nog du kommer bli en journalist". 

     Min pappa, precis som alla andras pappor ställde väl samma fråga. Svaret var annorlunda. Det var inte riktigt ett uppmuntrande svar. Det var något i den stilen med att han försökte väga upp positiva saker och negativa saker med att vara en journalist, som om han ville jag skulle tänka om. Det var inte ett rakt nej, men det var definitivt inte heller "jag-tror-nog-du-kommer-bli-en-journalist-svar".   

     Tiden gick och snart var det dags att lägga fram några alternativ till högskoleutbildningen. Det var ett stort steg i livet, ett stort beslut framför mig, ett avgörande sådant. Det som gjorde så enkelt och samtidigt så svårt för mig är att jag kunde snabbt filtrera ner mina val till de områden som min pappa anser vara "bra", och ha fått hans godtycke och godkännande. Journalistiken hamnade nog längst ner i listan, om det ens nu "made the cut" minns jag inte riktigt.  

      Jag känner folk idag som fortfarande inte vet vad de vill bli eller hålla på med. Att bara ge sig in något hastigt är aldrig bra. Jag är 25 idag och har levt bara genom min pappas godkännande och tycke. Det är han som tror sig veta om vad som är bäst för mig, hur arbetslivet och arbetsmarknaden ser ut. Det fantastiska är att han är så säker på att man måste ha examen från ett visst institut för att få jobb. Inget av företagen idag har frågat mig om min examen när de vill intervjua mig. They don't give a jack. Han tror sig veta vad som är rätt och fel. 

 

     Jag vet att det finns många som upplever det jag gör nu. Det är hemskt, och inget jag önskar för andra. Man kommer slutligen göra allt i sin makt för att kunna syssla med det man verkligen brinner för. Det är kanske så att man får slösa ännu mer tid för att "börja om sitt liv". Man vet så mycket mer nu vad som erbjuds i världen. Framförallt om man jobbar/studerat inom IT-branschen som jag gör, så vet man att det dyker upp nya saker årligen. Jag vill inte att andra ska ha det på detta vis där allt man gör ifrågasätts och ens föräldrar alltid tänker det värsta om en. Många är lyckosamma nog och har föräldrar som alltid ge sina barn det bästa stödet, och tro mig det slutar oftast bra för dessa människor, och de mår bra.

 

 

     Jag säger inte att man ska sluta lyda sina föräldrar. Det man måste göra är att föra dialoger och ha en öppen diskussion i god tid, i tidigt stadie. Det är viktigt att man själv ha vetskap/kunskap, förnuft och tålamod att handskas med sådant. I mitt fall har det gått så långt att det är ilska, ånger och besvikelsen som har tagit över. Det är så pass att jag är olycklig att komma hem. Det är inte ett sunt liv. 

 

 

 - May peace be with you -