Train of thoughts

 

 

     Jag tycker det är väldigt tråkigt att jag ser så många muslimer som har lämnat fastan. Det är förståeligt då många har sett fastan som en obligation och lydnad för sina föräldrar. Fastan blir en börda för de som har praktiserat religionen på detta vis. Man blir äldre och fri och ingen är där att tala om för en eller tvingar en att fasta. Om det är något man inte finner glädje, utan lidande och svårigheter så kommer man med tiden att lämna det. Det största utropstecknet är att det är många av dessa som inte vet syftet eller kunskap och välsignelsen i denna akt. För de blir detta en månad av hunger, törst och trötthet och därmed ett hinder för att kunna fullfölja sin rutin…”träningen förstörs”, ”jag kan inte arbeta fullt ut”…etc. Det finns så många frestelser på denna värld som får oss att komma ifrån praktiserandet.

     Jag minns när jag träffade på en kille på gymmet. Jag tror inte att han trodde på Gud eller hade någon religionstillhörighet. Så berättade han att han brukar fasta för att det renar kroppen/systemet och han får bättre skärpa. Han blev inspirerad av många kända atleter och friluftsäventyrare som faktiskt förespråkar gott om fastan. Många som klarar av extrema dieter för att sedan säga "jag klarar inte av fastan". Många har medicinska problem och kroppen klarar inte av fastan, men jag har även sett de som har drivkraften nog att göra sitt bästa. Det är vad underkastelse verkligen betyder. Vi klarar mer än vad vi tror för när hjärtat verkligen vill då slutar aldrig kroppen. Ni har väl hört saker som "adrenalin-kick"? Det är ingen myt.

     Ramadan handlar bland annat om försoning mellan oss och Gud, men även mellan varandra. Det först nämnda är väldigt personligt och individuellt, men det senare handlar om kollektivet. Det är något jag värnar väldigt mycket om och värderar väldigt högt. Det är det fina med hela Ramadan, att sitta och invänta tiden för att bryta fastan tillsammans. Någon som kanske har lagt tiden och ansträngt sig för att laga mat för första gången i sitt liv. Det är det som kommer få mig att le när jag tänker tillbaka. Den fina stämningen och atmosfären. Det är väldigt önskvärt, men kanske inte för alla.

     Det känns som man underskattar månaden och tar det för givet. Jag önskar att fler kunde ta det initiativet utöver moskéerna att arrangera något sådant för gäster som man så sällan träffar. Det är en månad som vi får chansen att kunna skrapa ihop välsignelsen av, så vore inte det dumt att inte ta tillfället i akt? Det har blivit allt mer en månad av ”överlevnad” för väldigt många personer, att få dagarna att gå förbi. De 30 dagarna ska passeras så fort det går. Jag brukar bli påmint att det är en plikt för mig att hälsa på människor som betyder något och varit där för dig för respektens skull. Att man utan skämmas kunna påvisa att man inte glömt personerna i frågan och se hur de mår. Tiden flyger och så fort man kommer på det har vissa hunnit gifta sig, flyttat och skaffat barn utan att jag själv varit alert nog att skicka en hälsning och lyckönskningar för Guds skull. Vi har benägenhet för att glömma, och svårare att komma ihåg. Det är en tid då vi är svaga och trötta, men det är även en tid då välsignelsen och belöningen är massor. Det är högtid att agera som en bra vän och god granne. För att jag lovar med tiden kommer fler och fler personer försvinna i ens liv och allt som kommer att vara kvar är det som finns på Facebook-statusar. Det som kommer vara sorgligt är att detta räcker mycket väl för många av oss.

För övrigt är jag väldigt tacksam för de som har tänkt på mig och räknat med mig på bjudningar och hört av sig med fina hälsningar. Må Gud belöna er med allt ni önskar er.

 Lite iftar-bilder (muslimer, försöker inte dregla):