Efter regn kommer sol

 
      Efter två dagar i skolan var det hela 5 dagar av ledigheter, inklusive helgen. Värmen har försiktigt retat oss lite nätt här i Malmö. Jag har känt hur strålarna har trängt sig genom mitt fönster, så att jag inte behövt använda min bordslampa när jag sitter och jobbar lite.
 
     Det har varit en ganska bra vecka Alhamdulillah (all lov och pris tillhör Gud). Det har varit oförskämt bra stämning hemma hos mig och det verkar som stormen har lagt sig, åtminstone för tillfället. Det har varit en del fika och extremt mycket kaffe. Har varit och fikat lite med underbara människor. Jag försöker hinna träffa så många jag kan. Det blev bland annat en stund på Espresso House med en barndomsvän och pratade om olika resmål. Min närmaste plan nu är att åka till Polen för att besöka en vän som studerar till läkare i Wroclaw. Det är ingen solsemester direkt men ett ypperligt läge att ta sig bort från Malmö en stund och dessutom får tillbringa sin tid med en god vän. 
 
Och en ny kaffemugg/-termos dessutom!
 
 
    Nu var jag för ett par dagar sedan på Fryshuset i möllan (ett område i Malmö för de som inte vet) och "repade" min berättelse för min handledare. Tanken var att vi ska ut till skolor och berätta och eleverna får ställa frågor. Det finns en del att slipa på men mest att jag ska känna tryggheten i min egen berättelse, att det ska komma från hjärtat. Min berättelse hittar ni slutet på detta inlägg.
    
    För att byta ämne, är det inte fantastiskt och speciellt att man delar så många värderingar med någon man vill dela sin framtid med? Oh ja, det blev fika där också. Vi pratade nyligen om att när vi bor tillsamman ska vi köpa ekologiskt. En tanke jag själv och tänkt mycket på...
  
 
 Oh en sista grej, vilken färg är klänningen?
 
 
 
 Min berättelse (Utkast)
 

Jag minns att jag satt i vardagsrummet och tittade på thailändska serier. Kakor och sötsaker från min 11:e födelsedag hade fortfarande inte ätits upp. Det var så varmt den dagen, så jag bestämde mig för att stanna hemma. Under stunden jag tittade på min spännande serie så avbröts det och en stor nyhet dök upp på tv. Ett par flygplan hade flugit in i ett par jättehöga skyskrapor någonstans i USA. Min första reaktion var häpnad. Jag var i chocktillstånd. Det jag tänkte var om andra hade fått nys om denna stora nyhet och om de befann sig i samma tillstånd som mig. ”Undrar hur det kommer vara imorgon i skolan efter detta?”, tänkte jag vidare.

Ett halvår senare åkte jag tillbaka till Sverige. Landet jag är född i. Sommaren 2002 var fantastiskt på många sätt - jag hade begravt den tragiska händelsen med ”World Trade Center” någonstans i Thailand, det var VM i fotboll och jag återförenades med min familj. I Thailand bodde jag med mina släktingar. Mina föräldrars plan var att skicka alla barn till Thailand för att lära sig språket, kulturen men främst religionen. Så efter några år kom alla barn tillbaka, så jag hade inte chansen att få lära känna alla mina syskon fullt ut. Ensamhet och ”adjö” var en stor del av mitt liv.

Jag fick börja i förberedelseklassen för att jag hade glömt all svenska. Många med olika bakgrund samlades med samma ändamål. Att utbilda sig och göra nytta för samhället. Lustigt det här med ”identitet”. Jag har aldrig känt mig så thailändsk som när jag är i Sverige, medan i Thailand är jag ”svensken”.

Det var inte svårt då att berätta om min tro, att jag är muslim, även om det inte var något jag skulle berätta i första hand. Oftast var det i samband med mat då jag inte äter fläsk. Jag visste att det fanns någon slags politisk intrig mellan muslimska minoritet och regeringen. Men orden som rasism och terrorism visste jag inte att det existerade. Jag kunde inte ens fantisera innebörden av dessa ord.

…Tills att jag tog en resa in i den parallella världen och såg hemska människor som fick smeknamnet ”terrorister” som utförde hemska akter mot oskyldiga människor med religionen som täckmantel. Kärt barn har många namn säger man och dessa människor har fått flera namn som fundamentalister, islamister, extremister med flera. Det var en perfekt tajming för att då blev jag också mer medveten om min tro och bestämde mig att praktisera och utöva min religion och leva mer som en muslim. Jag sökte efter fred och lugn, men det gjorde inte min vardag lugnare. Trots att de flesta sällan betraktade mig som en muslim. Dessa s.k. terrorister som man såg var araber med skägg och att kvinnor hade slöja visste man. Detta är komiskt då de flesta muslimer är från Asien och ser ut som jag. Jag ser oftast olika scenarion på människor som frågar mig ”jahaa finns det muslimer i Thailand?”

Idag är jag mer försiktig än någonsin att avslöja min tro för att jag vill skydda mig själv. Jag vill inte heller ge den andra personen chansen att döma mig. Jag vill att de ska lära känna ”Ansari” stället för ”muslimska killen”. Idag stöter jag på hinder mycket mer än vad jag gjorde när jag bodde i Thailand. Böneutropen var en vardag för mig då och idag är det ett liv bara om jag identifierar mig som muslim och vill be.

Många gånger missar jag också många av de 5 bönen för att det krockar med arbetstider. Men jag tackar ändå Gud att det handlade om regler på arbetsplats än hat. Men var går egentligen gränsen mellan religionsfrihet och överträdelse av regler? Kan vi be vår chef att få smita iväg under arbetstiden på ca 5-10 min för att tillbe vår Herre utan att han/hon kommer att säga ”ni muslimer begär alltid för mycket”?

 

- May peace be with you- 

↑