Train of thoughts

 

     Det var alldeles för längesedan jag har haft både lust och framförallt behovet av att skriva av mig. Jag har spenderat ganska mycket tid hemma i studier. Det är studier som jag har haft privilegiet och välsignelsen att få påbörja. Det är studier för min framtid. 

 

     När jag gick ut ur huset igår till moskén så kände jag verkligen att det var första gången på otroligt lång tid jag fick se solljuset och dofta på den fräscha (och kalla) novemberluften. Det var så pass märkbart...men totalt uppfriskande. 

 

 

Paris. Vilken tragedi. Vad ska man mer säga om det än det som redan sagt överallt. Det är så hemskt att det händer så nära oss. Median var snabbt ute med sina rapporter och löpsedlarna haglar med denna händelse. Världen och framförallt Europa skyndade med att fixa belysningar á la France och det lyste bått, vitt och rött över skyarna. Vackert inte sant? Vilken syn på solidaritet. Facebook själv var inte sämre och uppmuntrande oss att byta profilbild med att visa solidaritet och sympati. 

 

 

Borde inte sympati och att känna medlidande med offren vara en självklarhet? Borde det inte vara vår första naturliga reaktion som ska leda till agerande? På vilket sätt är det bättre att uttrycka det öppet eller i smyg om man inte tänker agera. Vad skulle den sympatin då medföra till offren som vi nu är bra på att tycka synd om? 

 

 

Jag hyser inget agg eller menar något illa mot de som känner medlidande med Paris och bytte profilbild. Det är fortfarande en akt utav godhet och visar på att vi måste vara alerta om att det som hände är ett enormt problem. Det är åtminstone det minsta vi bör göra. Att känna medlidande, oavsett om det är synligt eller ej för andra.

 

 

Skulle min mamma bli sjuk så skulle inte endast bytet av min profilbild till en bild på henne, göra min sympati rättvis. Utan jag får göra det som är nödvändigt för att assistera henne på bästa möjliga sätt.

 

För att göra allting klart så är detta naturligtvis ingen tävling om vilka som drabbas mer eller mindre. Nej, alla har inte skyldigheten att hela tiden byta flaggor så fort något händer. Skulle det vara så, skulle även Facebook kanske varna oss att vi byter bild alldeles för ofta (inte vet jag). Men det är skrattretande och patetiskt när det händer en stor nation i Europa, "en av våra vänner", då blir alla länder helt plötsligt aktivister. Medan när det händer mordbränder på flyktinghem och massaker på olika skolor och i Kenya (listan kan såklart göras längre) så sent som i april så är det väldigt lite man försöker göra och får oftast inget stöd från andra.

 

Vilka nyheter som är värda att tas upp och vilka andra är okej att blunda för, kan leda till normalisering av händelserna. Folk är inte dumma som inte skulle veta vad som händer i Syrien exempelvis. Och att man sedan har mage och försöka skuldbelägga flyktingarna som precis flytt ifrån samma hemska dåd, saknar jag verkligen ord för.

 

 

     Slutligen vill jag skänka mina tankar åt de drabbade offren och må Gud hjälpa deras familj att komma upp på fötterna och skänker de fred. Må allt detta förena oss och få oss att arbeta tillsammans mot ondskan i världen och inte splittra oss. All ondskan är fel oavsett vart det sker i världen.