Train of thoughts

 

     Så mina föräldrar kom nyss hem från Thailand. Att vara "fri" från sina föräldrar brukar oftast ge en viss tillfredställelse för många av oss eftersom det innebär en falsk frihet (ligger och slappar hela dagarna). I ärlighetens namn så gjorde det för mig också, men man vet om man verkligen måste ta ansvar och ha en rutin som är seriös och disciplinerad så är det inte alltid dans på rosor. Lägg där till att jag hade en lillebror att ta hänsyn till. Med annat ord, så är det skönt att ha de tillbaka. Men jag har lärt mig enormt mycket. 

 

   2010 var det senaste gången jag var i Thailand. Och då var det första gången jag återvände sedan mitt flytt till Sverige 2002, och det jag minns som allra bäst är mottagningen jag fick. Det finns dock en till sekvens som jag inte heller glömmer: En barndomsvän som pratade med mig om hur mycket hon önskade att ha en systemkamera men att det var för dyrt för henne att köpa. Hennes ton och sättet hon sade lät, för mig, som en dröm som aldrig skulle bli uppfylld. Det var något som påverkade mig och sedan dess har jag aldrig slutat tänka på det. Jag bestämde mig att ge bort min systemkamera och bad mina föräldrar att lämna över till henne och nu är den i hennes ägo. Min önskan är att själv ge den till henne och se hennes ansikte lysa upp.

 

     Hon hade skrivit massa uppskattningar på Facebook vilket värmde mig enormt och jag blev överväldigad att hon blev så glad över kameran, men jag förstod hur hon egentligen kände när mina föräldrar hade kommit hem med de gåvorna hon hade köpt. Min poäng är inte att säga att jag förtjänade eller önskade presenter i gengäld. Men jag blev rörd av hur hon värderar vår vänskap och hur tacksam hon blev över något hon får. Att hon som inte har mycket men vill gärna ge så mycket tillbaka p.g.a den glädjen och tacksamhet hon känner. 

 

 

 

 

     Jag fick ett par Muaythai shorts (och thailändsk torkade frukter) eftersom hon hade sett via min Facebook att jag tränar kampsport. Man blir ännu mer glad över att hon har "observerat" och sett vilka intressen jag har. Vänskapen i Thailand är något jag saknar här. Där är man vänner för alltid. Vänner som jag har känt från grundskolan - lägg märke till ordet "känt" och inte "bästa vän" - förblir din vän till idag och jag kan garantera att de kommer att vänta på mig den dagen jag kommer på besök igen. Tappar du kontakt med en vän i Sverige så låtsas den andra att han inte ser dig när du går förbi på stan. 

 

#TrueStory.