Train of thoughts

 

Jag har alltid varit intresserad av psykologi. Jag har tänkt mycket kring ämnet och hur vi människor formas utifrån vad vi upplever. Det ges intressanta teorier när man analyserar ens eget liv (det blir så när man har mycket fritid hehe) och vad man gått genom och hur det har format en. Allt det leder egentligen till vad jag försöker åstadkomma som människa, att alltid tro gott om människor. Att varje människa har sin unika berättelse.  

 

Trots intresset så jobbar jag inte med något inom psykologi. Mitt yrke gör däremot att jag får träffa otroligt många människor. Människor med spännande bakgrund och med den unika berättelsen. Det finns mycket som skiljer alla människor åt, men det finns även saker som vi har gemensamt. Och något som var återkommande som jag fick höra var att de vill känna sig uppskattade. 

 

Är det samma sak som att söka bekräftelse? 

 

 

Jag tror att alla människor oavsett vilken grad av självförtroende skulle må bra av att känna sig uppskattad. As a matter of fact så tror jag att alla behöver det. Och nu leder detta till en följdfråga: hur känner man sig uppskattad? eller snarare "hur kan omgivningen få dig att känna dig uppskattad?"

 

Jag såg ett intressant föredrag av Muhammed Qahtani - The Power of Words - som är 2015:s vinnare av Toastmasters (World Championship). Titeln avslöjar mer än tillräckligt vad föredraget handlar om - "Ords betydelse och dess makt". Se den kraftfulla talet/föredraget nedan. Jag tror att ord kan förändra någons liv. Tänk ord av uppmuntran och hopp - undrar vad det kan göra med oss. 

 

Jag bodde i Thailand utan mina förädrar från 6 års åldern tills jag fyllde 12. Som tidigare sagt så är jag ingen psykolog, men jag alltid tänkt att barn i den åldern kanske skulle behöva sina föräldrar som allra mest. När jag var liten så drömde jag om att bli en fotbollspelare. Men jag var inte talangfull nog, saknade självförtroende samt drivkraft för att bli en. Eller så ville jag inte tillräckligt bara. Det var tufft att börja i en klubb när man var nästan 13 och sen kom såklart en allvarlig skada på mitt knä ett år efter. Sedan ville jag bli musiker, men kände inte jag har tillräcklig med talang, men framförallt det här med scenskräck. För strax över 1 år sen började jag med jujutsu. För några veckor sen var det gradering och jag var den som fick minst stripes (en bedömningsgrad innan man övergår till nytt bälte med full färg) trots att jag var bland de som har tränat längst. Såklart så skadade jag min fot allvarligt den dagen och jag bara satte mig ner och kollade på resten av träningen. I det ögonblicket kände jag tomhet. Jag kände hur jag ansträngde mig att hitta något jag var bra på. Det var svårt. Jag kände verkligen att jag inte var bra på något. 

 

 

Mycket av allt det här är min egen oförmåga. Jag vill inte skylla mina misslyckanden på annat. Men mentalt hade jag kunnat bli starkare. Att lyckas krävs mycket mental styrka. God hjälp, rätt coaching, konstruktiv kritik, måttlig beröm när det finns utrymme, någon som uppmuntrar och motiverar, men framförallt någon som tror på en kan göra en stor skillnad.  

 

 

 

</div